Känslan inombords

Det är inte som ett täcke som sakta sveper om mig, mer som en blixt från en klar himmel. Helt plötsligt kommer det utan någon som helst förvarning. Magen drar ihop sig, knäna håller på att vika sig och helst skulle jag bara vilja lägga mig i fosterställning på golvet med slutna ögon och sakta försöka börja andas igen. Men det går inte. I alla fall inte när det händer i korridoren i skolan med vännerna som det så många gånger har gjort.

Jag vet inte vad som utlöser det, men helt plötsligt kommer det och jag får använda all min styrka för att försöka kämpa emot det och samtidig sätta på mig en skyddande mask. Egentligen vill jag bara springa in till toan. Spy tills det gör ont. Få fram något vasst och bevisa hur dålig, dum, äcklig och ful jag är.

Alla tror jag är läkt. Alla tror att jag lagt allt bakom mig. Vad fel de har.
Men jag tänker fortsätta dem tro, jag vill inte ha dem på mig. Jag orkar inte se dem i ögonen och öppna upp mig. Jag orkar inte försöka förklara, försöka få dem att förstå, försöka dem att laga mig. De kan inte laga mig, de har aldrig kunnat. Även om jag trodde det förr.

Men vad ska jag göra av känslan? Och kommer den alltid finnas där? Kommer den helt plötsligt komma tillbaka när jag är 35, 43, 58, 61? Kommer den alltid finnas med mig?

Tänk om jag aldrig blir av med den, tänk om den alltid kommer finnas med mig? Vafan har jag gjort? För ja, det finns saker som är helt mitt fel. Jag startade saker inom mig och det är kanske något jag alltid kommer få leva med.