Känslan inombords

Det är inte som ett täcke som sakta sveper om mig, mer som en blixt från en klar himmel. Helt plötsligt kommer det utan någon som helst förvarning. Magen drar ihop sig, knäna håller på att vika sig och helst skulle jag bara vilja lägga mig i fosterställning på golvet med slutna ögon och sakta försöka börja andas igen. Men det går inte. I alla fall inte när det händer i korridoren i skolan med vännerna som det så många gånger har gjort.

Jag vet inte vad som utlöser det, men helt plötsligt kommer det och jag får använda all min styrka för att försöka kämpa emot det och samtidig sätta på mig en skyddande mask. Egentligen vill jag bara springa in till toan. Spy tills det gör ont. Få fram något vasst och bevisa hur dålig, dum, äcklig och ful jag är.

Alla tror jag är läkt. Alla tror att jag lagt allt bakom mig. Vad fel de har.
Men jag tänker fortsätta dem tro, jag vill inte ha dem på mig. Jag orkar inte se dem i ögonen och öppna upp mig. Jag orkar inte försöka förklara, försöka få dem att förstå, försöka dem att laga mig. De kan inte laga mig, de har aldrig kunnat. Även om jag trodde det förr.

Men vad ska jag göra av känslan? Och kommer den alltid finnas där? Kommer den helt plötsligt komma tillbaka när jag är 35, 43, 58, 61? Kommer den alltid finnas med mig?

Tänk om jag aldrig blir av med den, tänk om den alltid kommer finnas med mig? Vafan har jag gjort? För ja, det finns saker som är helt mitt fel. Jag startade saker inom mig och det är kanske något jag alltid kommer få leva med.

Jag måste

Jag vill bara spy.

Spy Spy Spy Spy Spy

Jag måste spy.

Spy Spy Spy Spy Spy

Måste träna. Måste banta. Måste sluta äta. Måste Spy. Måste dö.

Äckel

Jag måste sluta äta.
Jag måste sluta äta.
Jag måste sluta äta.
Jag måste sluta äta.
Jag måste sluta äta.
Jag måste sluta äta.
Jag måste sluta äta.
Jag måste sluta äta.
Jag måste sluta äta.

Jag måste pränta in det i min hjärna, jag måste, jag måste, jag måste!
Hur fan kan jag hålla på som jag gör just nu? Jag är äcklig, fet och ful. Hur kan jag fortsätta som jag gör?

Äckel

Underbar låt

Ge upp sina drömmar

Ja det är precis det jag tänker göra, eller ja, en dröm i alla fall.

Jag vill så gärna bli författare, men vad spelar det för roll? Chansen att jag skulle lyckas är så otroligt liten att det inte ens är lönt. Och så vill min "vän" i samma klass göra det samma och hon är så duktig att jag ryser. Hon får orden att forma sig precis som hon vill, hon har ett eget skrivsätt, hon kan leka och trixa med orden och få dem att hamna precis där hon vill och hon har en fantasi som jag bara kan drömma om. Hur ska jag kunna konkurrera mot det?

Sen har hon en till sak jag inte har. Hon kan stava, hon ser när ord och meningar blir fel och hon upptäcker var det ska vara punkter och , (jag kommer inte på namnet). Det gör inte jag. Jag kan inte stava för fem öre, jag har antagligen läs- och skrivsvårigheter (är under utredning just nu) så min chans var liten redan då jag föddes.

Jag kan ju lika väl ge upp min bok jag börjat skriva på. Eller ja, jag har kommit 10 sidor på den, det är ju inte så mycket att ge upp.

Skulle inte ha gjort det

Kommer ångra mig, ångrar mig redan nu.
Behöver göra det igen.

Hatar mig själv, vill bli straffad, vet att detta inte är rätt sätt.

Tankar, tankar, tankar.

Ett hål

Det är allt som finns inom mig.
Detta hål ska inte existera, den ska vara fylld med glädje, skratt och kärlek. Men det är den inte.
Jag är känslokall, jag känner inget.
Har jag någonsin gjort det?

Jag vet inte, jag vet verkligen inte.

Hur vet jag ens att jag existerar? Om jag inte känner något kanske jag inte existerar?
Allt kanske bara är en dröm? Allt kanske bara är en illusion.

Finns jag?

Smärtan säger "Ja", blodet säger "Ja".
Det var så länge sedan, abstinensen hade blivit så stor. Men nu, nu äntligen är den borta.
Och hålet, ja hålet krymper för en stund. Smärtan och blodet tar över.

Allt är lugnt, hålet är stängt, med blod och tårar.